Skidresa (I)
Nu har jag, och många andra, varit på företagskonferens i Österrikes Alpena.
Jag hade aldrig åkt skidor i mitt liv, men helt lurat av mina så kallade vänner blev jag glad och övertygat att dem (eller i alla fall en av dem) skulle lära mig åka skidor. Trotts allt, alla vet att åka skidor är lätt, två-åringar kan göra det utan problem, jag har sett det!
Med den här romantisk tanken om allt som innebär skidåkning köpte jag de dyraste skidkläder mina fickor kunde betala, vilket dem som känner mig vet att vi inte pratar om stora transaktioner av pengar här. Som bevis på min fattigdom borde det räcka med att säga att jag försökte två gånger inom 5 minuter att gå ut från affären (Stadium var det nog) utan att betala, men frustrerande som det kan vara tjuvlarmet gick på båda gånger (ett intelligent och rättvis alarm borde belöna dem som anstränger sig som jag), och till slut betalade jag full pris för alla varor.
Viktigaste och roligaste av alla nya kläder var underställen (kanske jag överdriver lite nu). Det var första gången jag hade sådana långa “underkläder” på mig, och eftersom dem var så tajta, till och med på mina tandpetareben, såg jag ut som nånting mellan roligt och löjligt (eller allt samtidigt), men det gör kanske alla med underställ.
På många veckor hade hade jag övat på en speciell medeltidens dans som krävde att bara ha underställen på, men det fanns ingen i mitt rum jag kunde vissa den till, och nu är mina känslor sårade och jag kommer aldrig mer dansa den dansen.
Hur som helst den inväntat dagen kom. Jag var så ivrig att åka skidor! Med vara säga att jag gick upp innan klockan sju på morgonen UTAN att klockan ringde berättar en hel del!
Jag åkte liften upp med några av mina vänner (samma personner som lurade mig tidigare, fast det skulle jag avslöja lite senare). Vi åkte bara upp hela tiden, det kändes som liften skulle aldrig ta slut, till och med Martin kände lufttrycket variationer i sina öron (ungefär som när John Travolta känner att det kommer att blir en jordbävning i filmen Phenomenon). Men åkningen tog ju slut, och där uppe stod jag, med mina kompisar och mina förhyrda carving skidor.
Det var mycket folk på toppen men jag fick plats ändå för att sätta på mina skidor. Det var lätt, men några sekunder senare fick jag min första lektion: viktigast av allt är att kunna bromsa. Lektionen kom på ett helt oväntat sätt. Det behövs inte säga att jag inte kunde bromsa. Jag kunde inte göra nånting, skidorna hade kontroll på mig, jag var helt maktlöss, skidorna hade bestämt sig för att åka direkt på en stakars tjej som var i närheten, hon var som ett svarthål, gravitations fältet var för kraftigt och resultatet var ofrånkomligt. Det var pinsamt och löjligt (som mina underställ). Till slut en av tjejens kompisar (inte mina “kompisar”, nej!) befriade henne av mig, men då blev jag ensam, och där fick jag min andra skidlektionen: “om du kan inte bromsa, kasta dig på snön“; och det gjorde jag.
Martin försökte visa mig hur man plogbromsa, “titta, titta, gör så här med skidorna” sa han, men min teknik var lite fel och jag fick bara accelerera. Det var skidorna som hade total kontroll, inte jag (har jag redan sagt det?).
Trotts min klumpig teknik försökte de övertyga mig att prova åka den pisten ändå. Jag kollade på första sluttningen och den var mycket brant (minst 40%), och då började jag förstår att dem ville döda mig, och att allt var planerat för att det skulle ser ut som en olycka. Jag tackade nej och frustrerade deras ondskefulla föresatser, jag ville leva många år till och ser hur Lost slutar.
Till slut bestämde vi oss för att jag skulle åka ner med liften medan de skulle åka skidor till mellanstationen, där skulle vi mötas och bestämma nånting. De kom efter många minuter. Det visades att Martin hade ramlat ner mera gånger än man skulle ha trott för att vara min skidlärare. Alla sa att den där blåpisten dem ville att jag hade åkt var svårare än svenska blåapister. Det visades vara ett bra beslut för mig att inte åka skidor då.
Martin fick också nog med skidåkningen, och han och jag åkte ner med liften, resten försatt ha det roligt utan oss.
Värre kunde det inte blir, så Martin och jag bestämde oss för att göra en skidkurs med två andra killar. Där lärde vi oss att göra pizza och spaghetti (respektive plogbromsa och åka skidor parallellt). Martin var bäst i klass bara efter mig.
(fortsättning följer)